Jag faller handlöst över sista trappsteget och du fångar mig när jag precis är på väg att slå huvudet i stengolvet
obekymrad håller du mig i dina armar men mitt hjärta bultar omänskligt hårt
inte ett ord kan lugna det inte ett ord
det är som att se sin egen kropp framför sig och man vill hitta vägen in för man vill bo där men inga dörrar är öppna
det är som att sitta vid en stilla sjö och vara blixten som slår ner, det är som att ha allt men ändå ingenting, som att allt kan växa sig starkare eller falla i tusen bitar
jag tycker att den tekniska världen tar bort alla känslor jag tycker att allt borde utspela sig i ett fint fönster med utsikt över himlen, allt borde vara lugnt men ändå färgsprakande
jag orkar inte springa mer jag vill sova och drömma föralltid.
om någon bevisade för mig att jag inte drömmer om jag inte behövde kolla efter att mitt namn existerar varje morgon jag vaknar, om den här datorn inte fanns om inte mina fingrar hade lärt sig att trycka på ett tangentbord om jag bodde i skogen jag vill att alla dörrar ska vara öppna för mig för jag ger all min kärlek även om det är under tystnad.
kanske hade allt varit annorlunda då. något helhjärtat som bevaras förevigt, var inte rädd för att jag kan ge dig allt jag har var inte rädd för att jag vet om en värld som jag vill att du ska ge mig nyckeln till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar