Voie sans issue

Du finns i regnet
som aldrig ska landa

molnen återfinner varandra
bildar luftskepp som gång på gång ska stranda


turen kommer och den förtunnas och avlägsnar sig
dina andetag fördubblas och visar vägen för dig

Slå ut i mitt hjärta för att vissna och skänk bort din färg

verkligheten har blivit vit som benmärg

det vassaste glas strimlar mitt hjärta
konturerna brister i vördnad för världsaltets smärta

De pilar som föll från en höjd bortom höjder
spetsade skalet av livets fröjder

vattnet porlar ännu ur själens bäck i harmoni
spolar med strömmen bort de stockar som hindrar att bli fri

på båda sidor spirar nytt gräs i den klaraste kulör
om du var utav den färg det var värt att leva för
skulle det simultant spegla den färg av vilken min dödsmässas toner ska målas

och mitt blod den röda färg som vinet i vilket det skall skålas

Oceanen inuti mitt huvud, vem ska släppa den lös när hjärtat ej längre det förmår
ska den torka ut då ingen längre förstår

Skaka aldrig mitt hjärta som om det vore ett galler
grip tag i min hand när mörkret faller