Voie sans issue

Du finns i regnet
som aldrig ska landa

molnen återfinner varandra
bildar luftskepp som gång på gång ska stranda


turen kommer och den förtunnas och avlägsnar sig
dina andetag fördubblas och visar vägen för dig

Slå ut i mitt hjärta för att vissna och skänk bort din färg

verkligheten har blivit vit som benmärg

det vassaste glas strimlar mitt hjärta
konturerna brister i vördnad för världsaltets smärta

De pilar som föll från en höjd bortom höjder
spetsade skalet av livets fröjder

vattnet porlar ännu ur själens bäck i harmoni
spolar med strömmen bort de stockar som hindrar att bli fri

på båda sidor spirar nytt gräs i den klaraste kulör
om du var utav den färg det var värt att leva för
skulle det simultant spegla den färg av vilken min dödsmässas toner ska målas

och mitt blod den röda färg som vinet i vilket det skall skålas

Oceanen inuti mitt huvud, vem ska släppa den lös när hjärtat ej längre det förmår
ska den torka ut då ingen längre förstår

Skaka aldrig mitt hjärta som om det vore ett galler
grip tag i min hand när mörkret faller

Sänk din blick och låt mig veta
att du betraktar endast mitt hjärta
vem stämde din röst som likt en istapp hugger mig ur min kropp
lyft mig ur mitt namn och se om min form ska bestå stabil

De svarta hål som lockar bakom portar av kristaller
må ha stulit mina båda ögon med sin turbulenta kraft
och blodet ha sugits ur mig
som tjock violett saft

Du gav mig himlen till stafli och därtill dess mantell som väntar på att smyckas
grunden är lagd, endast Gud kan få stjärnor att lossna och ryckas

men där mitt ark inte täckts av stjärnstoft och grus
vill jag i tystnad rista in ditt ljus
Du sover bredvid mig till melodin av himlavalvets brus
sömnen infinner sig inte nu
Den jag betraktar vid min sida

är Du