Idag såg jag en man dö på gatan i Marseille. Jag önskar att jag inte hade sett. I Paris förtre veckor sen rullade tåget in på perrongen två sekunder efter att en annan man blev räddad från att bli överkörd. Spåret förblev tomt men om ingen människa hade upptäckt att han låg där, med hela sin kropp över rälsen,
såhade eftermiddagen, morgondagen och framtiden kommit att bli annorlunda..
I morse, i Marseille, visste ingen att han, den här mannen, satte sig på sin motorcykel med baguetten under armen. Han tänkte på sina barn som han snart skulle få krama om därhemma efter att han vridit om nyckeln i låset efter en lång arbetsdag.
Han trodde att han skulle få mötas av doften av sin frus parfym, få somna intill sin son och sin dotter... men klockan 17:45, solen lyste ännu i Marseille, körde en bil ut mitt framför hans ögon
i nästa stund skulle hans kropp krossas mot asfalten och hans hjärta skulle sluta slå
Och i nästa kvarter provar jag hattar, fortfarande här, vill ringa de jag älskar och önskar att de skulle säga att döden ligger någonstans långt bort
som de skulle sagt förr, när jag brukade somna i min pyjamas mot deras bröst och
vila fullkomligt trygg i deras eviga kärlek.
Jag erinrar mig de dagar då mitt skelett och min hud och mitt kött och blod ännu var långt ifrån förfallelse,
jag nyper mig själv för att se om huden fortfarande är spänstig, och det är den, men jag känner mig så gammal, livrädd när jag tänker på hur jag försökte prata med mannen på perrongen i paris, som låg där utan att kunna tala, fortfarande med ett bultande hjärta.. Jag tar upp telefonen och ska ringa mamma, eller pappa, men inser att det kommer inte ge mig några svar. De är precis lika ensamma som jag, de står inför samma öde, det finns inget mer skrämmande än att vara helt ensam, se hur det här livet barafortsätter och fortsätter och fortsätter,
de bleka ansiktena på de smutsiga gatorna som köar till sin lycka, sin karriär, samtigigt som tågen fortsätter och fortsätter att rulla in...
